Är tillbaka från ett återbesök hos veterinären. Öronen tyckte dem såg fina ut, men jag fick ändå kortison som Sippan ska ha en gång per dag i förebyggande syfte. Vi pratade även om hennes leverproblem. Nu har det gått ca 9 veckor sedan dem sa att hon har levercancer och uppskattade att hon högst hade en vecka kvar att leva. Men min lilla tjej visade att det inte alls stämde.   Utan hon blev bara bättre och bättre. Hon är glad och pigg och äter bra. Dock så har hon tappat muskler och blivit smalare, men det kan vi leva med.

På måndag ska dem göra en leverbiopsi på henne för att förhoppningsvis få veta vad det är hon har. Det finns tydligen en möjlighet att det inte är cancer, utan "bara" leverinflammation. Och då vi vet mer så kan det hända att vi kan behandla det hon har istället för att bara hoppas på det bästa. Den här nyheten gjorde mig väldigt glad. Känns som att alla utom jag var säkra på att hon skulle dö. Men det går inte, kan inte tänka mig ett liv där hon inte finns. Mamma håller på och snackar om att man inte kan leva för evigt, vilket gör mig riktigt sur för vem vet inte det. Ingen får säga att min hund ska dö, inte förrän det inte finns några andra alternativ. Jag kommer att göra allt som krävs för att hon ska må bra. Känns ändå jobbigt att veta att dem ska öppna upp henne. Mest troligt kommer hon då också få stanna över natten så hon kan få morfin. När jag praktiserade på djursjukhuset fick jag vara med på några operationer. Och kommer ihåg att jag tänkte att om jag såg någon skära i Sippan så skulle jag slå ner dem omedelbart. Så det är nog bäst att jag håller mig undan.

Even in bad times, there's light.